Dagen började med att jag gick upp strax innan 06.00 och duschade av mig..hade ändå svårt att sova då jag tänkte alldeles för mycket
på allt som skulle hända. Väckte Micke runt 06.15 och sa att vi strax va tvungna att åka så vi skulle hinna in i tid och dessutom hinna med
och hitta någon parkeringsplats.
Packade ihop alla saker och begav oss till bilen. Var inne precis vid 07.30 då vi hade den tiden.
Gick till receptionen och "anmälde" oss. Fick då träffa min sköterska som vi hade träffat på torsdagen, ett par dagar innan.
Hon följde med och visade oss vart vi skulle bo de närmaste dagarna. Rum nummer 7.
Väl därinne så blev jag och Micke själva en stund. Då passade Micke på att ta de sista bilderna på magen.
Efter drygt 5-10min kom sköterskan tillbaka och sa att vi skulle åka ner till förlossningen och göra ett ultraljud innan
kejsarsnittet, för och se hur bebisen låg och om allt va som det skulle.
Så Micke och jag tog hissen ner och så gjordes ultraljudet..och det visade sig att bebisen mådde alldeles utmärkt, men att h*n
låg väääldigt märkligt. Inte så konstigt iofs, då min livmoder är som den är.
När vi väl var tillbaka på vårt rum, så kom sköterskan in efter ca 5min och sa att jag kunde dra på mig sjukhuskläderna, för hon hade
fått information om att vi kunde komma ner till operationssalen inom 7min. *hjäälp* va min första tanke..allt kom så plötsligt!
Så det var bara att dra på sig de fina sjukhuskläderna, lägga sig i sängen, så åkte vi hissen ner till operationssalen. Då började
nervositeten komma.. Längtade helt galet, men va samtidigt lite rädd. Just för att man vet att det gör så fruktansvärt ont efteråt.
När vi sen precis kommit utanför operationssalen så säger en av sköterskorna att jag kanske kunde få vänta en stund precis utanför,
eftersom de höll på att förbereda allt inför snittet.
Men det blev ingen väntan alls..de kom ut genom dörren precis då vi kom och sa då att det var bara att köra in mig på en gång.
De var klara med all förberedning. *Ännu mera hjäälp*
Väl inne i operationssalen så fick jag ju då träffa alla barnmorskor, läkare, narkosläkare osv som presenterade sig. Ca 12 stycken var de sammanlagt. Sen satte alla igång med sitt. En satte syrgas i näsan på mig, sen va det ryggmärgsbedövningen som skulle sättas...narkosläkaren va sjukt duktig, för jag kände inte ens av när han satte den! Frågade ”har du stuckit mig än??” Ja, svarar han då” Och jag helt chockad o överlycklig. Haha. Narkossköterskan som satt bredvid mig och som höll koll på mitt EKG och annat va jättegullig och satt hela tiden och förklarade för mig allt som hände och frågade hela tiden hur jag mådde och om allt va okej med mig.
Så började de då att skära, klippa och dona..och tiden tickade bara på. Jag såg ju då klockan i ögonvrån. Och minutvisaren gick i ultrafart, men samtidigt väldigt sakta. För jag förstod inte varför det tog sån tid. Med Liam och Nova tog det max 5min så hade de plockat ut de. Så tittade då hon som opererade mig över skynket och förklarade lite va de höll på med och varför allt tog sån tid. De förklarade då att jag hade en massa sammanväxningar som gjorde det lite bökigare att komma in i livmodern och till barnet. Okej tänkte jag bara då..
Sen så fortsatte de ca 10min till…så sa någon av dom (minns inte vem) att nu så får du börja filma pappa, för nu kommer bebisen!
Så Micke reste sig och började filma…och då i samma sekund de tar ut vårt lilla underverk så kommer väärldens skrik och tårarna börjar rinna nerför kinderna på både Micke och Mig. De visar då upp världens vackraste lilla barn, en liten flicka!!
Vår prinsessa, lilla Leia..3260g och 50cm lång.
på allt som skulle hända. Väckte Micke runt 06.15 och sa att vi strax va tvungna att åka så vi skulle hinna in i tid och dessutom hinna med
och hitta någon parkeringsplats.
Packade ihop alla saker och begav oss till bilen. Var inne precis vid 07.30 då vi hade den tiden.
Gick till receptionen och "anmälde" oss. Fick då träffa min sköterska som vi hade träffat på torsdagen, ett par dagar innan.
Hon följde med och visade oss vart vi skulle bo de närmaste dagarna. Rum nummer 7.
Väl därinne så blev jag och Micke själva en stund. Då passade Micke på att ta de sista bilderna på magen.
Efter drygt 5-10min kom sköterskan tillbaka och sa att vi skulle åka ner till förlossningen och göra ett ultraljud innan
kejsarsnittet, för och se hur bebisen låg och om allt va som det skulle.
Så Micke och jag tog hissen ner och så gjordes ultraljudet..och det visade sig att bebisen mådde alldeles utmärkt, men att h*n
låg väääldigt märkligt. Inte så konstigt iofs, då min livmoder är som den är.
När vi väl var tillbaka på vårt rum, så kom sköterskan in efter ca 5min och sa att jag kunde dra på mig sjukhuskläderna, för hon hade
fått information om att vi kunde komma ner till operationssalen inom 7min. *hjäälp* va min första tanke..allt kom så plötsligt!
Så det var bara att dra på sig de fina sjukhuskläderna, lägga sig i sängen, så åkte vi hissen ner till operationssalen. Då började
nervositeten komma.. Längtade helt galet, men va samtidigt lite rädd. Just för att man vet att det gör så fruktansvärt ont efteråt.
När vi sen precis kommit utanför operationssalen så säger en av sköterskorna att jag kanske kunde få vänta en stund precis utanför,
eftersom de höll på att förbereda allt inför snittet.
Men det blev ingen väntan alls..de kom ut genom dörren precis då vi kom och sa då att det var bara att köra in mig på en gång.
De var klara med all förberedning. *Ännu mera hjäälp*
Väl inne i operationssalen så fick jag ju då träffa alla barnmorskor, läkare, narkosläkare osv som presenterade sig. Ca 12 stycken var de sammanlagt. Sen satte alla igång med sitt. En satte syrgas i näsan på mig, sen va det ryggmärgsbedövningen som skulle sättas...narkosläkaren va sjukt duktig, för jag kände inte ens av när han satte den! Frågade ”har du stuckit mig än??” Ja, svarar han då” Och jag helt chockad o överlycklig. Haha. Narkossköterskan som satt bredvid mig och som höll koll på mitt EKG och annat va jättegullig och satt hela tiden och förklarade för mig allt som hände och frågade hela tiden hur jag mådde och om allt va okej med mig.
Så började de då att skära, klippa och dona..och tiden tickade bara på. Jag såg ju då klockan i ögonvrån. Och minutvisaren gick i ultrafart, men samtidigt väldigt sakta. För jag förstod inte varför det tog sån tid. Med Liam och Nova tog det max 5min så hade de plockat ut de. Så tittade då hon som opererade mig över skynket och förklarade lite va de höll på med och varför allt tog sån tid. De förklarade då att jag hade en massa sammanväxningar som gjorde det lite bökigare att komma in i livmodern och till barnet. Okej tänkte jag bara då..
Sen så fortsatte de ca 10min till…så sa någon av dom (minns inte vem) att nu så får du börja filma pappa, för nu kommer bebisen!
Så Micke reste sig och började filma…och då i samma sekund de tar ut vårt lilla underverk så kommer väärldens skrik och tårarna börjar rinna nerför kinderna på både Micke och Mig. De visar då upp världens vackraste lilla barn, en liten flicka!!
Vår prinsessa, lilla Leia..3260g och 50cm lång.
